Slåtterängar

Ängsmarkerna har en rik kulturhistoria. Eftersom mångfalden av ängens arter är beroende av människans skötsel är ängen ett bra exempel på ett så kallat biologiskt kulturarv.

Slåtterängar var mycket vanliga i landskapet förr. Människor försörjde sina husdjur med gräs från ängar och det krävde stora arealer. De öppna slåtterängarna har en speciell och mycket artrik flora som skiljer sig från den i betade marker. Blommande växter får längre och rikligare blomning innan de slås av under högsommaren, jämfört med en betesmark som betas från tidig vår. Blomningen gynnar växternas fröspridning och är en bra födokälla för pollinatörer.

Lövängar är halvöppna miljöer med en mosaik av ängsytor och kraftigt beskurna, så kallade hamlade träd, i olika åldrar. Områden har ofta utvecklats efter lång tid av återkommande av slåtter, bete och lövtäkt. Traditionellt bearbetade lövängar är biologiskt rika miljöer och hyser ett stort antal sällsynta arter, framförallt slåttergynnade kärlväxter och många insekter som är beroende av gamla träd. Äldre träd behöver en varsam vård för att kunna leva så länge som möjligt och nya hamlingsträd behöver tas i bruk för att säkra överlevnaden för den speciella livsmiljön.